Confused.

Sitter här vid en dator som inte är min egen, i ett hem som inte är mitt eget, med en människa som inte är min. Jag har ingen aning om var detta kommer leda, det vet nog ingen av oss. Men, idag är mina tankar någon annanstans. Idag är tankarna hos de människor som har försökt stötta mig, och som inte ens fått ett litet tack för det. Jag skäms över mig själv, samtidigt som jag känner att jag måste hålla fast vid det jag tycker är rätt.

Just nu känns det som att om jag tar ett enda steg till i fel riktning så kommer jag aldrig lyckas ta mig tillbaka. Jag vill inte bli fast här. På något egoistiskt sätt längtar jag till Oktober, för då är allt detta borta. Då kanske jag äntligen kan få lite ofrivilligt lugn i själen. Men, det innebär också att min trygghet och mitt ljus försvinner. Jobbigt sits…verkligen, och jag vet att jag kommer längta ihjäl mig. Jag blir ledsen och rädd av bara tanken att inte ha dig tillgänglig.

Lämna mig åt mitt öde.

Just nu vill jag bara att alla ska hålla sig borta. Jag orkar inte se människor och allra minst prata med dem. Om någon frågar hur jag mår så kommer tårarna smygandes och jag orka inte fälla fler tårar. Jag vill bara vara för mig själv och sörja förlusten av den finaste. Så, TACK alla jävlar för att ni har förstört min tillvaro med era jävla åsikter. Hoppas att ni är nöjda, det är inte jag och jag hatar er!!!

 

With Hate…/Ems.

Kan inte tro på verkligheten…

Idag svider det i själen. Idag är mitt hjärta kallt. Idag vet jag inte längre vem jag är.

De senaste månaderna har jag lyckats förändra mitt liv så radikalt att jag inte längre känner mig hemma i mig själv. Livet jag lever nu är fyllt av ångest, panik och rädsla och ögonblicken då ett leende syns på mina läppar blir färre och färre.

Alla i min omgivning har såklart åsikter på allt jag gör. Vissa försöker stötta mig medan andra lämnar mig ensam. Jag vet inte vilket jag skall uppskatta mest. De som stöttar mig i mina förändringar ser till att jag halkar ännu längre ifrån den människa jag egentligen vill vara, trots att jag uppskattar vänliga ord och uppmuntran. De som lämnar mig får mig att inse att jag snart har tappat bort mig själv totalt, men även det har en baksida för jag avskyr hårda ord som är riktade mot mig. Ingen kan hjälpa mig ändå. Ingen förutom jag själv.

Trots allt så får man inte glömma bort att jag har en otroligt värmande ljuspunkt i mitt liv. Vi kan kalla honom L. L är en sådan person som får mig att känna mig behövd, omtyckt och älskad. När jag är med honom känner jag mig som en bra människa. När jag inte är med honom känner jag mig som ett vrak.

Det kommer även stunder då jag känner att jag vill göra så att jag själv mår ännu sämre. Då har jag oftast flytt från verkligheten. In i en dimmig värld utan konsekvenser, utan problem och utan ångest. Jag älskar den världen, samtidigt som jag hatar den. För när jag kommer tillbaka till verkligheten så mår jag bara ännu sämre.

Jag vet inte vad som hänt med mig. Nyss var jag ju positivt inställd till mig själv. Var har den riktiga Emelie tagit vägen? Har ni sett henne så säg gärna till. Jag har dragit tillbaka skallgångs kedjorna efter att ha sökt i flera veckor. Kanske kommer ingen någonsin att hitta henne?

Vill avslutningsvis nämna några namn: Victoria, Anna, Micksan, Ellen, L. Utan er, ingenting.

 

With Love…/Ems.